Människans moderna utveckling har alltid haft sällskap av elden. När vi lärde oss att tämja den så kunde vi skydda oss från vädrets makter och hålla oss trygga från många faror. Vi kunde lysa upp mörka utrymmen och fortsätta vårt arbete och nöjen vid brasan även efter mörkets inbrott. I vårt mörkare land med långa vinterkvällar kan man tycka att behovet av belysning borde gjort sig än mer påmint under stora delar av året. Men trots detta verkade utvecklingen inom belysningsområdet stå relativt still under många århundraden och människans behov av konstgjord belysning syntes tillfredställt av en brasa, enkel oljelampa, talgljus eller torrvedssticka i hemmet. 

Enklare former av oljelampor har funnits under tusentals år och är kända ända från stenåldern, där urgröpta stenar med förkolnade partiklar från djurfett och sotiga kanter kan berätta hur de använts. De första oljelamporna bestod av ett kärl för bränsle och en veke som vilade däruti i all sin enkelhet. Veken kunde vara av växtfibrer eller mossa. Det kunde vara en enkel keramikskål eller ett vackrare kärl av metall. Ofta var det något fett ämne från växt- eller djurriket som användes som bränsle. Talg, tran, rovolja eller liknande. Vid Medelhavet använde man sesamfrön, oliver och ricin för att skapa olja genom att lägga fröna i vatten över eld och skumma den olja som kom ur dem eller så saltade man och pressade fröna för att få fram olja. 

På slutet av 1700-talet började kunskaperna om förbränningen att öka tillsammans med uppfinningsförmågan i samhället och nu började man arbeta på att förbättra belysningskonsten och forska på fetter och fettsyror. Stearinljuset uppfanns i början av 1800-talet och även om de också var dyra i början så spred sig deras popularitet snabbt, särskilt som de ”snoppa sig själfva” och man slapp vakta lågorna och kontant klippa dem och trimma dem.

Redan år 1550 hade en läkare och naturforskare i Milano som hette Hieronymus Cardanus, utvecklat en tidig oljelampa genom att flytta oljehuset till en position vid sidan om brännaren och samtidigt var oljehuset i en högre postition än brännaren så att oljan trycktes in i denna genom tyngdkraften. Samtidigt slapp man den störande skuggan från oljehuset. 

Denna lampkonstruktion förbättrades sedan år 1783 av Leger i Paris genom att han ersatte den tidigare runda, massiva fackelveken med en platt, bandformad veke, istället för den tidigare runda eller flätade veken. Samma förslag framställdes året därpå av Clas Alströmer i Sverige som började tillverka bandvekar vid manufakturverket i Alingsås.

Schweizaren Ami Argand uppfinner nu en förbättrad brännarkonstruktion och detta räknas till ett av de största framstegen inom belysningsutvecklingen. Han kände att uppfinningen skulle bli mer framgångsrik i Storbrittanien än på kontinenten och for därför till London för att skaffa patent, vilket han fick den 15 mars 1784. På vägen till England hade han visat sin uppfinning för en lamptillverkare i Paris som hette L'Ange som valde att lägga till ett cylindriskt glas istället för den plåtcylinder som Argand använde för att skydda lågan.  Skillnanden blev att lågan gav mer ljus. L'Ange valde nu att presentera det hela som sin egen uppfinning till Franska Vetenskapsakademin flera dagar innan Argand beviljades sitt engelska patent. Mer om det senare.

 En Argandbrännare har en slangformad veke som skjuts in i ett mellanrum mellan två cylindriska hylsor. Luften når lågan både utifrån och inifrån.

 Han visste att en stadig tillförsel av olja var väldigt viktig för att bibehålla en jämn och trevlig låga. 

Cardanus tidigare lampa hade försökt tillgodose detta, men den lågan falnade tyvärr då bränslet sjönk i oljehuset och gav ett stadigt svagare sken.

Uppfinnare i början av 1800-talet hade märkt att det gav en mer regelbunden tillförsel av olja om oljehusen var kransformade och man kunde lösa det genom att göra relativt stora kransformade oljehus även om lampan i sig inte blev så hög.

 Konstruktionens fördel var att oljenivån sjönk långsammare och då kunde man bibehålla en viss höjd och lyskraft hos lågan. Den allra tidigaste kransformade lampan presenterades år 1806 av Benjamin Thompson, även känd som Count Rumford, till Franska Nationella Institutet år 1806. Han kallade dem Astrallampor och de kunde vara både för bord och för tak. De största hade flera Argandska brännare för att maximera ljusstyrkan. Senare uppstod en strid i domstol om vem som var först med Astrallampan då Bordier år 1809 presenterade sin kransformade lampa. År 1812 avgjordes striden till Rumfords fördel.

Om man googlar på Rumfordslampor så är det typen på bilden till vänster som dyker upp och som har blivit mest kända i hans namn. Rumford själv kallades dem för sina bärbara lampor. De hae inga Argandbrännare utan bara en veke som tog in luft utifrån och med lampglas runt lågan. Deras enkelhet gjorde dem så populära. Det fanns olika varianter på dessa lampor och de flesta hade flatveke, även om andra hade rundare varianter. 

På 1810-talet uppfann den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius en s.k. spritlampa med kransformat bränsleutrymme som användes under lång tid på kemiska laboratorier fram tills förra sekelskiftet. Genom att omsluta veken med ett rör överst så åstadkom han en hög förbränning och hetta. Även om dessa kranslamporna gav en stadigare oljenivå och mindre skuggor så var de knappast särskilt effektiva gällande ljusstyrkan. Därför strävade man efter att kunna skapa förbättrade kontruktioner och en av de tidigaste var de s.k. Stjälplamporna med argandska brännare och högt placerade oljehus vid sidan om brännaren.

Konstruktionen är enkel men snillrik: Om du har en öppen flaska som är fylld med vätska så kan du vända den med öppningen nedåt utan att innehållet rinner ut, ifall du håller den under ytan på en vätska som agerar motvikt till trycket från vätskan och luften inuti flaskan. Råkar du däremot lyfta flaskans öppning en mm ovanför vätskeytan så kommer luft att tränga dit och innehållet rinner ut omgående, tills du doppar öppningen under ytan igen. Det är denna princip som stjälplampan utnyttjar. Man hade en uppochnedvänd bleckflaska med olja vars öppnade öppning hölls under ytan på den befintliga oljan i oljehuset. När oljenivån någon gång sjönk under öppningen så rann ny olja från flaskan dit och täppte samtidigt på samma gång till öppningen på flaskan varvid den slutade släppa olja igen – och jämnvikten bibehölls på detta vis. Nu kunde man under lång tid erhålla ett jämnt oljetryck med en jämn låga som inte falnade och slocknade. Dessa lamporna blev också kända som studentlampor eftersom de möjliggjorde för studenten att fortsätta läsa och skriva utan att behöva pausa för att släcka lampan varje gång oljan tog slut. Man fyllde helt enkelt på oljehuset uppifrån och dess position gjorde att ingen skugga föll på pappret och boken. 

Stjälplampan var en väldigt lämplig arbetslampa, vars ljuslåga dessutom kunde regleras. Olägenheten var den stora skugga som oljehuset skapade. Forskningen och experimenten inom belysningskonsten fortsatte framåt. Man ville få bort oljehusen som var placerade ovan lågan och därför tog bort så mycket ljus. Man ville ha oljehusen i botten i lampfoten och även kunna ge lamporna en snyggade formgivning. Det största problemet var de trögflytande lampoljorna som inte klarade av att sugas upp av vekarna. Nu började man experimentera med olika pumpsystem för att få upp oljan. Pumplampan i sig är en gammal uppfinning som tillskrivs tysken Grosse i Messien år 1765, även om vissa menar att det var den franska prästen Bercier som uppfann den. På dessa de äldsta pumplamporna behövde man hela tiden trycka ned pumpkolven, vilket såklart var väldigt besvärligt.

Därför blev Carcels uppfinning Urlampan år 1800 väldigt omtalad, eftersom oljepumpen drevs av ett eget urverk inuti lampfoten. Den presenterades i Paris. Konstruktionen gick ut på att olja i större mängd än vad brännaren kunde förbränna, pumpades upp och överskottet rann tillbaka i oljehuset varvid man alltid hade en jämn tillströmning av olja och därmed också en mycket jämn låga. Pumpverket i en Carcellampa låg i lampfoten och var mycket enkelt, men på grund av urverkets mekanismer så blev den rätt dyr och behövde ofta repareras. Detta gjorde att lampan inte vann så stor popularitet hos den vanliga befolkningen.

Många uppfinnare försökte avhjälpa Carcellampans brister, särskilt i Frankrike och snart såg tre nya lamptyper dagens ljus: en statisk lampa, en hydrostatisk lampa och en aerostatisk lampa. Av dessa är det egentligen bara en enda som fick någon betydelse. Hos de statiska lamporna hade man ersatt urverket och pumpen med en kolv, vars tyngd skulle pressa upp oljan till brännaren. Detta gjordes t.ex. genom att ha oljan i en tät men elastisk påse, som trycktes långsamt samman av den tunga kolven. År 1836 så lyckades istället Franchot i Paris skapa den första moderatörlampan. Den var byggd helt på Carcels idéer men den hade en mycket enklare konstruktion och blev därmed mycket billigare att producera. Detta gjorde att den vann popularitet och spred sig över Europa. Så länge man använda sig av feta, tyngre oljor så var moderatörlampan en riktigt bra lampa med jämn stark låga och den räknas som den första riktigt kända föregångaren till senare tiders fotogenlampor.

Här följer en konstruktionsbeskrivning: Lampans fot är cylindrisk i oljehuset och oljan pressas uppåt i en kolv ur en kanna i botten med hjälp av en spiralfjäder vars olika ringar vid ihoptryckningen lägger sig inuti varandra för att ta så lite utrymme som möjligt när den är ihoptryckt. Kanterna på kannan är belagda med läder som tätar mot oljehusets insida så att oljan aldrig kan tränga upp mellan väggen och kannan, är fjädern håller kannan nedtryckt. Samtidigt finns det ingenting som hindrar olja i den övre skålen att rinna ned, då fjädern med hjälp av en nyckel, ett drev och en kuggstång spänns och kannan lyfts upp igen. Genom ett litet hål i kannans mitt finns ett smalt rör, där oljan stiger upp till brännaren i en klov då spiralfjädern trycker kannan nedåt och samtidigt pressar undan oljan i oljehuset. När oljan förbrukas och kannan sjunker, minskas även fjäderns spänning. Samtidigt får oljan en allt längre väg att förflytta sig, innan den når brännaren överst.

På de hydrostatiska lamporna utnyttjade man den fysikaliska principen om vätskors jämnvikt i rör, genom att man tvingade upp oljan till brännaren med hjälp av en tyngre vätska, t.ex. saltvatten, kvicksilver, zinkvitriol eller liknande. Dock gav det aldrig en riktigt bra lamplåga. Bättre gick det för fransmannen Girard som år 1803 konstruerade en lampa som var en aerostatisk lampa, där oljan tvingades upp till brännaren med hjälp av luft som trycktes samman av en liten pump. Han uppfann en lampa som komprimerade luften utan någon mekanisk anordning. Han placerade oljehuset mittemellan lampans fot och brännaren. Ett vertikalt rör lät oljan rinna ned i den ihåliga foten och trängde därför upp luften till ett litet utrymme högre upp, som innehöll den olja som skulle förbrännas, som nu i sin tur trycktes in i brännaren.

I början av 1800-talet försökte man också åstadskomma mer ljuskraft genom att sätta flera ihåliga runda vekar inuti varandra men med avstånd dem emellan, så att tillräckligt med luft kom åt att mata lågorna. Förslaget gjordes av Rumford och även Fresnel försökte sig på en snarlik konstruktion till sina fyrlampor. Dock var lamporna väldigt invecklade och de använde alldeles för mycket bränsle i jämförelse med vilket svagt ljus de egentligen gav. Fyra vekar i varann på en och samma brännare drog lika mycket bränsle som 17 vanliga Argandlampor. 

Nu ska vi backa och berätta lite om lampglasets utveckling. Den är väldigt spännande nämligen. Om vi tänker oss lamplågan som en liten miniatyr-eldstad så ser vi att de båda följer samma principer och regler. Om man vill nå högsta möjliga temperatur så måste man tillföra ordentligt med luft så att förbränningen blir fullständig. Alltså att man inte vill ha utveckling av gaser och rök. Ett överskott av luft är däremot inte bra, för då sänks temperaturen. Om luften är aningen förvärmd innan den når lågan, kan man istället öka temperaturen ytterligare. Den enklaste metoden för att öka och reglera lufttillförseln är att sätta ett rör runt lågan, precis som en skorsten fungerar.

I början gjorde man det genom att använda ett plåtrör en bit upp eftersom man samtidigt inte ville skymma ljuset från lågan, vilket t.ex. Ami Argand hade på sin första Argandbrännare. Men snart bytte man ut dessa plåtrör mot glascylindrar som man även kunde sätta runt lågan för att få det bästa luftflödet. Tidigare berättade vi om L'Ange i Paris som fick besök av Argand på hans väg mot Storbrittanien där han ämnade söka patent och hur L'Ange presenterade det hela som sin egen uppfinning till Franska Vetenskapsakademin flera dagar innan Argand beviljades sitt engelska patent den 15 mars 1784. I England blev lampan känd som Argandlampan men i Frankrike kallas den istället för Quinquetlampan. Detta berodde på att L'Ange ville presentera sin uppfinning i den mest kända tidningen för sin tid gällande uppfinningar "Journal de Paris". Eftersom han själv inte kände redaktören för tidningen lät han en gemensam vän, Herr Quinquet, presentera honom varvid artikeln i tidningen sedermera inleddes med frasen"Herrarna Quinquet och L'Ange presenterar..." och med resultatet att det bara blev det första efternamnet som folk behöll i åminne. Glascylindrarna kunde tillochmed få en starkt sotande låga från en rund tjock fackelveke att brinna skapligt med användbart ljus. Den största fördelen var såklart att lågan blev mindre känslig för drag och de allra första lampglaset var tjocka, raka cylindrar. Problemet med denna form är dock att den tillåter alltför stor mängd kalluft i glaset och det sänker temperaturen och därmed även ljusstyrkan.

L'Ange uppfann också en glascylinder med smalare överdel än underdel, precis som på ett klassiskt kosmosglas. När glaset på detta vis smalnade av strax ovan lågan så tvingades även luften dit och man ökade förbränningens effektivitet via luftströmmen. Bayle hette uppfinnaren som valde att låta glaset smalna av vid lågan men sedan ånyo vidgas långsamt i diameter uppåt. En konisk form som man ser på en del antika glas fortfarande idag och som han tyckte gav en ännu bättre förbränning.

Många uppfinnare experimenterade med liv och lusta kring olika vinklar på lampglasens former och hur detta påverkade lågan och ljuset. 

Två nya lampkonstruktioner såg nu dagens ljus genom dessa experiment. På fungerade på helt olika sätt, men gav både ett starkt och vackert ljus tack vare glasens former. Den ena uppfinningen var kallad Liverpoollampan och den andra uppfanns av Ruhl & Benkler i Wiesbaden. 

På Wiesbadenlampan så fanns det ovanför veken en metallskiva som hade ett hål lika stort som veken i sig. Igenom detta hål tvingades lågan passera vilket gav en starkt lysande spetsformad låga. Senare fann man att samma effekt kunde uppnås med ett lampglas som smalnade av precis efter lågan och då kunde man skippa brännskivan.

På Liverpoollampan så var kontruktionen annorlunda: Luften som passerade inuti veken tvingades med hjälp av en brännskiva(lågspridare) ut i horisontell riktning i lågan och fick denna att anta formen av en tulpan. 

Lampglaset fick därför bukta ut i höjd med lågan och detta gav en starkt lysande lampa med vitt sken. 

Dock var lågan ostadig och svår att reglera och därför blev Wiesbadenlampan mer populär. 

Däremot var det Liverpoollampans originalkonstruktion som gav inspiration till senare tiders konstruktioner av fotogenlampsbrännare med lågspridare.

Man experimenterade också med lampor utan veke. En sådan kontruktion var Blackadders nattlampa. Den var mycket enkel i sin konstruktion. En liten skål av metall eller glas med ett kort smalt rör i botten flöt omkring i ett glas som innehöll vatten till hälften och sedan olja som flöt ovanpå vattnet. Man kunde antända oljan i den trånga öppningen på röret och då flöt den omkring och brann som ett litet nattljus, tills oljan tagit slut och lampan slocknade av sig själv då skålen nådde vattnet.

Nu är vi inne på mitten av 1800-talet och nu upptäcker marknaden de nya lysoljorna, som väldigt snabbt trängde bort de äldre trögflytande bränslena såsom tran, valolja och rovolja och som på grund av sina avvikande egenskaper också krävde nya lampkonstruktioner. Nu kom den nya tidens mineraloljor såsom fotogen och gasolja och snart var det endast dessa som skulle användes till belysning på både inomhus- och utomhuslampor.

Redan år 1833 så började man experimentera med att ersätta de feta oljorna med flyktiga oljor från växtriket som bränsle i lampor. Detta kan vi se som en inledning till de senare mineraloljelamporna, eftersom flyktiga vegetabiliska oljor och mineraloljor har en hel del likheter med varandra. De är både tunnflytande och stiger därför lättare upp i veken och då slapp man alla invecklade kontruktioner för att orka pumpa upp den feta oljan till brännaren.

Under en tid använde man t.ex. rektificerad terpentinolja, som i den amerikanska Moreys lampa och Lüdersdorff uppfann år 1834 i Berlin en ånglampa där han blandade terpentinolja med sprit och kallade blandningen för lyssprit. Den tjocka veken, mellan 8-10 cm lång, var innesluten i ett mässingsrör som upptill slutade i en ihålig rund knapp, försedd med en krans av små, små, fina hål. När knappen blev het så tändes lampan och gav ett glänsande vitt ljus som man antog kunde bli lämpligt som belysning på teatrar och liknande. Lågan slocknade dock vid minsta lilla luftdrag och mässingsknappen skymde bort mycket av ljuset samtidigt som lysspriten var dyr. Därför blev aldrig lampan särskilt populär.

År 1844 så började man i England att använda de s.k. kamfinlamporna i vilka ren terpentinolja hälldes. Men inte heller dessa lamporna vann så stor popularitet. I Sverige försökte man framställa en träoljelampa vars bränsle var den terpentinliknande produkt som erhölls vid torrdestillation av gamla hartsrika furustubbar. Träoljan var visserligen drygare än fotogen men kunde lätt förvandlas till kåda igen, tyvärr.

I början av 1800-talet började man försöka använda petroleum till belysning men bergoljan var både dyr och hade en högst obehaglig lukt, som gjorde att man inte kunde tänka sig att använda den i lampor hemma, istället för den renade rovoljan. 

Så fort man hällde bergolja i en vanlig lampa så sotade lågan massor och veken fylldes med hartsliknande ämne och blev oduglig.

På 1840-talet började man istället att använda en annan slags mineraloljor, framställda ur den tjära som erhölls vid torrdestillation av bituminös skiffer.

 Många andra fabriker producerade oljor ur stenkol, brunkol och till och med torv. 

Dessa lysoljor var alla olika flyktiga och hamnade i handeln under namn som fotogen, skifferolja, hydrokarbur m.m.

Här ser ni genomsnittspriserna för fotogen i Stockholm och hur snabbt priset sjönk:

1863: 76 öre per liter
1865: 68,50 öre per liter
1868: 45,50 öre per liter
1870: 47,10 öre per liter
1875: 29,60 öre per liter
1880: 24,30 öre per liter
1885: 20,10 öre per liter
1890: 16,40 öre per liter
1895: 14,40 öre per liter
1900: 13,60 öre per liter
1905: 13,50 öre per liter
1910: 13,30 öre per liter

Till dessa nya lysoljor började man nu att konstruera nya brännare i särskilt avsedda lampor som liknande dem som senare skulle komma att användas till den amerikanska fotogenen. Man kan rentav säga att det var alla dessa mineraloljor som banade vägen för den senare. När man upptäckte de stora utomordentligt rika lagren av bergolja i Pennsylvania och Kanada fick den amerikanska fotogenen omedelbart in en stor fot även på den europeiska marknaden och den trängde på kort tid bort alla andra lysbränslen på marknaden.

Den enklaste konstruktionen av fotogenbrännare var flatbrännaren. En platt bandformad veke som höjdes eller sänktes med två små kugghjul på en gemensam axel med en vekratt som drev. Luften har fritt tillträde till lågan genom mängder av små hål i brännarens ytterväggar och genom den rymliga konstruktionen har luften tid att blanda sig med gaserna från veken. En gallerkrans håller i det utbuktande glaset som följer lågans form. Ibland var dessa glas även lite tillplattade från två sidor för att ännu bättre passa lågans form.

För att erhålla ännu bättre ljus har man också konstruerat lampor med flera platta vekar, ställde parallellt med varandra eller i stjärnform. Det fanns alltså inte bara Duplexbrännare med två vekar utan även Triplexbrännare med tre och Kronbrännare med sex vekar.

På samma sätt har man även försökt nå mer lyskraft genom den s.k. mitraljösbrännaren som har 8-12 små korta rör som vart och ett håller i en egen snörformad veke, ställda i en ring och fastgjorda vid en gemensam skiva så att alla vekarna kunde höjas och sänkas samtidigt. 

Denna brännare hade även en spridningsskiva upptill som bredde ut lågan och även en hylsa i vilken luften förvärmdes innan den nådde lågan. 

Denna brännare lämpade sig bättre för tyngre oljor eftersom de många vekarna sög så mycket olja. Den lämnar en klar och ljusstark låga men var alldeles för törstig och blev därför mycket dyrare i drift än de vanliga rundbrännarna. 

Den är även känd som diamantbrännare.

Rundbrännarna blev snabbt de mest populära och mest använda på marknaden. De gav mest ljus och använde samtidigt minst bränsle och deras utveckling gick snabbt. Man var i början väldigt angelägen om att undvika de faror som uppstod om fotogenet blev för snabbt upphettat. Därför begagnade man sig fortfarande av den välbeprövade tekniken med kransformade oljehus eller oljehus som satt separerade från brännaren uppe vid sidan och där fotogenet rann till brännaren via ett rör.

En god rundbrännare var den som kallades patent-reform-brännaren, idag även känd som kosmosbrännare. Här förvärmdes luften då den tvingades passera det heta vekröret/konan. 

Ännu bättre var den brännaren som Schuster & Bär konstruerade och kallade Patent-Reichslampe. En centraldragsbrännare. Här tillfördes luften från botten genom centraldrag, dvs ett rör av metall som gick igenom det av metall formade oljehuset och med en brännskiva/lågspridare som spred ut lågan överst. 

Man hade också satt dit en omslutning av metall kring vekrörets mynning, såsom en hylsa, varvid de brännbara gaserna blandades bra med luften.

En 20''' (linjers) brännare med centraldrag gav lika mycket ljus som cirka 45 normala stearinljus. 

En 40''' centraldragsbrännare gav omkring 115 normalljus i ljusstyrka, i jämförelse med Argandbrännarens blott 15 normalljus i ljusstyrka.

Ditmar hade uppfunnit en Blixtlampa som med en 30''' centraldragsbrännare gav en ljusstyrka på cirka 90 normalljus vid en fotogenförbränning på endast 200 gram per timme, vilket var ett utomordentligt bra resultat för sin tid.

Dessutom hade han utrustat brännaren med en lyftanordning/lyftspak som gjorde att man kunde höja galleriet och lampglasen för att tända lampan utan att lyfta av glasen först. Vissa av brännarna hade också en släckspak som man kunde dra i för att pressa en rörformad hylsa mot veken och släcka den.

Detta är bara några exempel på alla de brännare som under 1800-talets sista tre decennier såg dagens ljus. Det fanns även gott om mindre lyckade brännare som också blandades upp med den bästa ingenjörskonsten på området. Idag har väldigt få av de sämre varianterna överlevt, men de som har lyckan att äga en större 20, 30 eller 40 linjers brännare kan skratta sig lycklig. De brukar vara av en otroligt fin kvalitet.

När man destillerar naturlig bergolja eller rå petroleum så fick man förutom fotogen även åtskilliga lättflyktiga produkter som hade olika namn i handeln. Det mest lättflyktiga av dem alla kallades petroleumeter eller rigolin. 

Lite mindre flyktigt var gasolinen eller Kanadaoljan. 

Ännu mindre flyktigt var petroleum-benzinen (även kallat fläckvatten) och ligroin, gasolja och nafta.

För att kunna använda sig av dessa produkter för belysningsändamål så konstruerade man ett slags enkla lampor utan glas som kallades ligroinlampor eller gasoljelampor. Man fyllde dem med svampbitar som fullständigt sög upp oljan. 

Själva vekröret var helt fullt av en rund snörveke och kunde skruvas på så att det blev lufttätt till oljehuset. Då blev lampan säker att använda fastän bränslet var så brandfarligt. När lampan inte användes så täckte man vekröret med en tätsittande hatt för att förhindra avdunstning.

 Lågan i denna lampa var mycket vit, men samtidigt klen och liten samt känslig för luftdrag.

Man försökte på flera ställen att konstruera ljuskraftiga gaslampor som hade lättflyktiga destillationsprodukter från petroleum som bränsle.

 T.ex. Lilienfels & Lutschers petroleumgaslampa som användes rätt mycket i Tyskland. Lampan hängde på väggen och hade ett U-format rör som utgick från oljehuset och i den andra änden satt en brännare. Denna i sin tur var försedd med en genomborrad metallkula, som man värmde upp innan man tände brännaren, för då började brännbara ångor att bildas och strömma ut. Hettan från lågan i sig var sedan tillräcklig för att underhålla nybildningen av brännbar ånga. 

Visst fick man en stark låga, men den var mycket ostadig och luktade illa pga ofullständig förbränning. Lamporna blev därför aldrig användbara inomhus, men ute i fria luften t.ex. vid nybyggen och liknande var de mycket användbara.

Artikel från 1905.

I England konstruerade man nu också petroleumgaslampor och de första modellerna var utrustade med kransformade oljehus där flera vekrör ledde till en ringbrännare som förenade alla vekarna. Brännaren satt lägre än själva oljehuset och var vänd så att lågan vändes nedåt och de uppstigande heta förbränningsprodukterna hettade upp vekrören och förvandlade oljan till ångor som underhöll lågan.

Ytterligare en utveckling på denna idé var Schülkes regenerativa petroleumgaslampa. Här hade han omgivit den nedåtriktade lågan med en glaskupa. Ovanför kupan fanns en skortsten och runt denna ett kransliknande oljehus (G) som fylldes med fotogen via ett tanklock (E). Från oljehuset gick oljan först genom ett filter (M) och därpå genom ett spiralrör (O) av läder som mynnade ut i ett litet kärl (S) som var försett med en reglerbar droppinrättning, där man kunde anpassa mängden olja som tillfördes till destillationsröret (W). Med hjälp av en hävstångsmekanism samt två kedjor eller snören kunde man ställa röret mer eller mindre snett och spiralslangen höjdes eller sänktes då och samtidigt oljetillförseln samt ljusstyrkan på samma gång. Man tände lågan genom en liten spritbrännare som satt inuti glaskupan och som matades via ett eget kärl (H). När man tände den så kunde man sänka bde brännaren (J) och kupan (B) med ett handtag (N). Spritlågan hettade upp desitallationsröret (W) och antände det genom den fotogenånga som strömmade ut ur ett antal fria hål. När förbränningen kom igång så skedde förgasningen av fotogenen genom hettan i skorstenen. Luften kom in via öppningar i hylsan (Z) och hann uppvärmas innan den nådde lågan.

Det fanns ett stort behov av lättransporterade starka ljuskällor, särskilt vid arbeten utomhus men även inom fabriker m.m. och därför började man konstruera flera olika lampor enligt samma princip. Att hetta upp oljan tills den förgasades och sedan nyttja detta till belysning. För att få fram billiga lampor så försökte man även att skapa användning för de billigare, mer trögflyktiga destillationsprodukten av petroleum, såsom tjära m.m. Svårigheten för dessa lampor var att åstadkomma en jämn oavbruten förgasning av bränslet, vare sig det var fotogen eller tyngre oljor, samt att slippa os och lukt, vilket krävde ett starkt luftdrag. Om lamporna skulle användas utomhus så störde inte lukten nämnvärt, men brännaren var såklart också under risk att sota igen pga den ofullständiga förbränningen.

Det gjorde den dock på de senare modellerna, t.ex. Wells lampa. Här pumpade man in oljan i ett cylindriskt oljehus med en liten handpump tills man nådde ett övertryck på mellan 1-1,5 atmosfär.

 När man sedan öppnade en ventil så trycktes oljan upp genom ett par rör och upp i brännaren där förgasningen skedde. Ångorna från detta antändes sedan i mynningen och gav en strålformad låga. Innan man tände den så förvärmde man brännaren genom att tända eld på lite vadd som doppats i petroleum och som låg i en liten skål och brann.

 Brännaren kunde förenas med oljehuset på flera sätt, beroende på hur man ville använda belysningen. 

Det tog 7-8 minuter att värma upp antändningen och lampan förbrukade 3,5 liter olja i timmen men gav lika mycket ljus som 1000 normalljus. 

Det fanns även ännu starkare lampor som på 6 liter i timmen gav en ljusstyrka motsvarande 3000 normalljus.

I slutet av 1800-talet började man konstruera s.k. glödljuslampor som med hjälp av sprit skapade en het blå låga som i sin tur antände ett glödnät som började glöda väldigt starkt. I början hade man svårt att bli av med den obehagliga luktan av finkeloljan i spriten, som man använde för att den var billig. Stobwassers lampa var en av de tidigaste välfungerande glödnätslamporna. Den bestod av en förgasare som var försedd med en tjock bomullsveke och hade formen av en skiva som upphettades via två små ständigt brinnande lågor. De bildades spritångor som leddes genom två smala rör till ett munstycke. En del av förbränningsluften passerar genom ett rör i förgasarens centrum och blir därmed starkt förvärmd, medan en annan del av luften kommer in från sidan genom ett blandningsrör. Luftöppningarna omgavs, precis som på en fotogenlampa, av en genombruten metallhylsa, så att även den inpasserande luften blev lite förvärmd. Överst tillsluts blandningsröret av ett trådnät, samt en brännare och ett galleri som håller i lampglaset.Smålågorna hade sina egna vekar och de kunde regleras i storlek och på det viset reglerade man huvudlågans styrka. Denna spritlampan hade en förbrukning av 1 liter per 11 timmar och gav samtidigt ett lika starkt ljus som en gaslåga med glödnät. I Tyskland fick lamporna en stor spridning.

Det fanns också flera fotogenlampor med glödnät, vissa med veke och andra utan. T.ex. konstuerade Spiel & Brückner i Wien, Österrike, en sådan lampa. Oljehuset(A) fylldes till två tredjedelar via öppningen(c) som sedan stängdes så att ingen mer luft kom in. Med hjälp av en liten luftpump(b) så pressades oljan upp genom röret(a) till förgasningsapparaten(e) som utgjordes av ett platt ringformat oljehus precis under brännaren(i). När oljan upphettades i förgasaren så gick ångorna genom ett dubbelgrenat rör(d) in i ett annat rör(g) som nedtill var försett med fina hål, där luft strömmade in och blandades med fotogenångorna. En del av denna gasblandning strömmer ut genom små hål i den övre delen av röret(g) och förbrinner i flera smålågor som upphettade förgasaren. Dock fortsatte den största delen av gasblandningen uppåt genom det smalare röret(h) in i brännaren(i) som tog in luft via hålen(k). Även genom kanalerna(l) så tillförs luft till lågan. I Stockholm så uppfann C. A. Green en enkel fotogengasbrännare avsedd för glödnät.

Vid vissa tillfällen var det viktigt att ha lågan 100% isolerad från sin omgivning, t.ex. där lätt antändliga gaser eller ämnen finns i närheten, såsom krut eller bensin samt även i gruvor, där gasläckor kunde uppstå utan förvarning. 

För att belysa dessa platser på ett säkert sätt så använde man sig av s.k. säkerhetslampor som idag är mer kända under namnet gruvlyktor.

 Uppfinnaren var den engelska kemisten H. Davy. Här omgav man lågan med ett metallduksnät som kylde ned lågan och hindrade den från att brinna utåt även om man förde in lampan brinnandes i en brännbar gasblandning. 

Dock var inte Davys lampa 100% säker och man har därför arbetat fram flera förbättringar. 

En av de viktigaste var att kunna kontrollera lufttillförseln så att ingen direktluft kunde nå lågan.

 Det farligaste var ju om en explosiv gas nådde den brinnande lampan.

Sedan väldigt länge kände människan till att stenkol och andra organiska ämnen avgas gaser vid upphettning och att dessa gaser brann med en lysande låga, men trots denna kunskap så tog det lång tid innan man kunde framställa gas ur stenkol för belysningsändamål. Den första som lyckades med denna bedrift var maskinfabrikanten William Murdoch i Rodruth, Cornwall och han lyste faktiskt upp sitt eget hus med denna gas år 1792. Samme man införde också år 1798 gasbelysning i verkstadsbyggnaden hos firman Boulton & Watt.

En man som behöver omnämnas här är den österrikaren Frederick Albert Winzer som under åren 1804-1809 tog flera engelska patent under namnet Winsor på uppfinningar inom gasområdet.

 Tillsammans med Murdochs lärjunge Samuel Clegg (gasmätarens uppfinnare) så grundade Winzer de första gasbolagen i London år 1813 och i Paris år 1815.

Redan år 1808 hade gasen börjat göra inträde på Londons gator och redan det året så lystes flera gator och byggnader upp av gasen. Redan år 1819 fanns den över 51 000 gaslågor i London. I staden fanns det år 1822 fyra stora gasbolag vars sex gasverk årligen tillverkade omkring 40 miljoner kubikmeter gas. Man hade utvecklat ett rörnät på över 400 kilometers längd och detta ledde gasen till de 7 268 gatulågorna och 61 203 privata lågorna som fanns i staden.

Även om gasbelysningen spred sig så kämpade Winzer med ekonomiska svårigheter i London. Det ena gasbolaget efter det andra gick i konkurs och det var tack vare Clegg som det sista bolaget Chartered Gas Company överlevde. Det gick ännu sämre för Winzer i Paris där han förlorade både gasbolaget och all sin egendom. I Tyskland försökte man inte införa gasbelysning förrän år 1811, då Lampadius ordnade provbelysning under fyra veckor på en gata i Freiberg. Sedan införde han också gasbeslyning år 1816 vid ett glasbruk. I Berlin införde man gasbeslyning år 1827 och i Wien inte förrän år 1840, även om teknologen professor Prechtl redan långt tidigare försökt införa det.

I Stockholm försökte man redan 1801 att använda Le Bons termolampa på flera ställen, vilket var ett litet gasverk som tillverkade lysgas av träavfall. Dock så spred gasen vid förbränningen en obehanglig lukt och gav en klen låga så gasbelysningen blev inte populär. De misslyckade försöken gjorde att gasbelysning under lång tid bemöttes med misstro i Sverige. Redan år 1824 väckte man i Stockholm frågan om att införa belysning med gas från stenkol då ett engelskt bolag kom med anbud, men det blev aldrig antaget och hela frågan verkade falla i glömska. Det var inte förrän Göteborg fick sitt första gasverk år 1846 och Norrköping fick ett år 1851 som Stockholm bröjade diskutera saken igen. Det dröjde tills år 1853 innan de första gaslyktorna tändes på Norrbro i Stockholm.

Utvecklingen på belysningsområdet gick snabbt på slutet av 1800-talet. Den enklaste formen av belysning är ju ett stycke trä som brinner. Dock skiljer det sig inte så mycket pricipiellt från de mer fullkomliga belysningsmetoder som utvecklades. Även ett brinnande trästycke utvecklar kolhaltiga gaser som förbinner och samtidigt ger ljus och värme så att träbiten kan fortsätta sönderdelas och avge brännbar gas. Precis densamma process som sker i ett ljus eller i en fotogenlampa, fast där har veden bytt plats mot ljusmaterial eller fotogen. 

När det gäller gasbelysning så är det ännu enklare eftersom gasen redan är färdigbildad.

Hur som helst så uppkommer ljus vid förbränning av gaser som innehåller ett visst överskott av kol som avskiljer sig i lågan och börjar glöda genom hettan i förbränningsprocessen. När man betänker detta så inser man att en svag eller icke-lysande låga kan börja lysa genom att man inför något föremål i den, som inte själv kan brinna upp men som kan fås att glöda genom hettan i den svaga lågan. Det är på denna princip som glödljusbelysningen vilar.

Det mest kända namnet inom glödljusbelysningens uppfinnare är Auer von Welsbach. 

Hans typ av ljus användes både inomhus och som gatubelysning och har haft åtskilliga föregångare.

 Den allra äldsta av dessa är det Drummondska Kalkljuset som år 1826 uppfanns av den engelska ingenjörsofficern Drummond. 

Här skapades ljus genom att upphetta ett kalkstycke till stark vit glödning genom den icke-lysande lågan från förbränningen av knallgas, vätgas eller lysgas. 

Det starka ljus som strömmade från lampan, särskilt då gasen strömmade ut under tryck, användes t.ex. i fyrar eller vid fotografiska arbeten samt på teatrar då man ville ha en stark ljuseffekt.

På 1870-talet så kom Clammond med en brännare som väckte stor uppmärksamhet men som blev platt fall. Han hade upphettat förbränningsluften ordentligt innan den blandades med lysgasen och skapade då en extra het låga som fick en korg av magnesiumtrådar att börja glöda. En del av gasen förbrukades genom att hetta upp luften men trots detta så var lampan ekonomisk att elda med. Det stora problemet var glödnätet som endast räckte i 12-15 timmar innan det slutande fungera. Även lampan i sig blev snabbt utsliten pga hettan och dess påverkan på de många smala men extremt upphettade kanalerna.

Ett glödljus som vann stort intresse var den svenska ingenjören Fahnehjelms vattengasljus. Denna billiga gas erhöll man genom att helt enkelt låta vattenånga passera över glödande kol. 

Vid förbränningen fick man en icke-lysande, het låga som kunde riktas mot en kam av magensium som började glöda och spreds ett vackert vitt ljus som lämpade sig synnerligen väl som belysning.

 Magnesiumkammarna klarade över 100 timmars bränning innan de var uttjänta.

Auer von Welsbach i Wien, Österrike, var väldigt upptagen med sällsynta jordarter såsom oxider från jordmetaller såsom yttrium, terbium, erbium, zirkon, didym, lantan och tor. Redan innan Auers forskning så kände man till att dessa jordarter, precis som kalk och magnesia, kunde stråla med ett starkt ljus om de glödde. Både kalk och magnesia förändras av stark hetta och tappar sin ljusutstrålning snabbt, medan de sällsynta jordarterna var bättre lämpade för belysning. Auer forskade länge och väl kring dessa och hade både tid, material och kunskap. Han fann t.ex. att en ren jordaret inte lyste lika väl som en blandning mellan två eller flera jordarter.

Hans Auerska brännare som kom år 1885 utgjordes av en bunsenbrännare och över denna placerades en glödkropp (en s.k. strumpa eller glödnät) som var tillverkad av en trikåliknande bomullsvävnad som genomfuktades med en blandning av jordartsnitrater för att sedan torkas och till sist glödgas i en gaslåga. Vid själva glödgningen så förstördes bomullen och kvar fanns bara ett sammanhängande skelett av samma form som den förra strumpan hade. Skelettet i sig bestod av jordarterna i saltblandningen och askan från bomullen. Detta skelett utstrålar i en het gaslåga ett starkt vitt ljus. Det var viktigt att använda just en bunsenbrännare som hade en icke-lysande gaslåga för att sätta skelettet i glödgning.

I sin enklaste form så utgörs en sådan brännare av ett brännarrör i vars ena ände det finns en öppning av tre sammanlöpande springor som sitter mot varann i 120 graders vinkel. Kring denna öppning sitter ett större rör som nedtill är försett med sidohål, genom vilka luften strömmar in och blandar sig med gasen som strömmar ut från den tregrenade springan. Detta ger en blåaktig, icke lysande men het låga. Snart moderniserade man bunsenbrännaren genom en sil av metallnät som satt vid brännarens mynning och hindrade lågan från att slå tillbaka. Mitt i silen satt en lågspridare i form av en platt kon som breddade lågan och då kunde man även upphetta större glödnät, men med samma gasförbrukning.

Det viktigaste för tillverkning av glödnät var att välja rätt metallsalter som skulle blandas med varann. Det är nämligen så att olika jordarter inte bara ger olika starkt ljus, utan också har olika färg när de lyser. T.ex. så fann man att jordarterna i sin rena oblandade form gav följande ljus: torjord lyste blåvitt med 31,6 normalljus ljusstyrka, lantanjord lyste vitt med 28,3 normalljus ljusstyrka, ytterjord lyste gult med 23 normalljus ljusstyrka, zirkonjord i vitt med 15,3 normalljus i ljusstyrka medan cerjord gav ett rött ljus som lyste med 5 normalljus i ljusstyrka. Utifrån dessa beräkningar så var torjorden av det högsta värdet för att skapa ett ljuskraftigt glödnät och den gör samtidigt nätet mycket mer hållbart. Den vackraste lågan fick man av 2/3 torjord och 1/3 ytterjord om man endast tog hänsyn till färgnyansen, men den största ljusstyrkan uppnåddes genom att blanda både tor-, zirkon- och lantanjord. Enligt Auers forskning så räckte 0,1 gram av den blandningen för skapa ett glödnät som sken med 40 normalljus i styrka under flera hundra timmar, vid en så pass snål förbrukning som endast 70 liter gas i timmen. 

Det fanns flera olika brännare på marknaden för gasglödljus i slutet av 1800-talet men alla var modifieringar av den enkla bunsenbrännaren.

Sedan tidigt 1800-tal hade försöken med det elektriska ljuset pågått och vid det förra sekelskiftet spred sig de elektriska lampornas popularitet snabbt. Man kan säga att fotogenlampornas klassiska storhetstid var mellan 1870-1920, för efter det fanns det inte många hus kvar som belystes enbart av fotogenlampor i Sverige. Dock används de fortfarande frekvent i stugor, i campinglivet, på båtar och på andra ställen där man inte alltid har självklar tillgång till el. Fotogenlampor är också väldigt populära både inomhus som mysfaktor och i växthus, uterum och på terasser och balkonger. Många restauranger har också fotogenlampor istället för stearinljus på borden. Det ger ett vackrare och starkare ljus med en skyddad låga bakom glas. Det är fantastiskt att flera av dagens fotogenlampstillverkare fortfarande följer 1800-talets måttenheter och principer vid sin tillverkning och därför passar nya reservdelar även gamla lampor och tvärtom.