Låg frakt / Snabb leverans

Fotogenlampans historia 

Det är spännande att föreställa sig hur världen såg ut före electricitetens inträde vid förra sekelskiftet. När alla hem och andra byggnader och städer var upplysta av brinnande lågor. Även cyklar, bilar, båtar och tåg. Det var en mörkare tid där man samlades runt sina ljuskällor för att kunna se. Fotogenlampornas klassiska epok i Sverige och Europa är mellan 1870-1920, sedan tog elektriciteten över som främsta källa till belysning i vårt land. På den här sidan får du lära dig mer om deras historia och utveckling.

Enligt Olaus Magnis var torrvedsstickor ett vanligt lyse i fattigare hem på 1500-talet.

Enligt Olaus Magnis var torrvedsstickor ett vanligt lyse i fattigare hem på 1500-talet.

De mörkare åren

Människans moderna utveckling har alltid haft sällskap av elden. När vi lärde oss att tämja den så kunde vi skydda oss från vädrets makter och hålla oss trygga från många faror. Vi kunde lysa upp mörka utrymmen och fortsätta vårt arbete och nöjen vid brasan även efter mörkets inbrott. I vårt mörkare land med långa vinterkvällar kan man tycka att behovet av belysning borde gjort sig än mer påmint under stora delar av året. Men trots detta verkade utvecklingen inom belysningsområdet stå relativt still under många århundraden och människans behov av konstgjord belysning syntes tillfredställt av en brasa, enkel oljelampa, talgljus eller torrvedssticka i hemmet. 

Tidiga oljelampor

Enklare former av oljelampor har funnits under tusentals år och är kända ända från stenåldern, där urgröpta stenar med förkolnade partiklar från djurfett och sotiga kanter kan berätta hur de använts. De första oljelamporna bestod av ett kärl för bränsle och en veke som vilade däruti i all sin enkelhet. Veken kunde vara av växtfibrer eller mossa. Det kunde vara en enkel keramikskål eller ett vackrare kärl av metall. Ofta var det något fett ämne från växt- eller djurriket som användes som bränsle. Talg, tran, rovolja eller liknande. Vid Medelhavet använde man sesamfrön, oliver och ricin för att skapa olja genom att lägga fröna i vatten över eld och skumma den olja som kom ur dem eller så saltade man och pressade fröna för att få fram olja. 


Såhär kunde det se ut när lamporna brann på bronsåldern.

Antika oljelampor i mässing med flera vekar och släckare, snytare och rensare.



De tidiga oljelamporna luktade och sotade och gav inte mycket till ljus. Enbart i badhuset vid Forum i Pompeji så hittades 1300 lampor av terracotta och brons, vilket skvallrar om att man verkligen tyckte om att lysa upp sina byggnader. Dessa enklare typer av oljelampor har använts ända in i modern tid, på ställen där man inte behövt mer än ett enkelt och billigt ledljus eller där förhållandena varit alltför fattiga och tarvliga. Man hade också facklor där man doppade t.ex. lingarn i beck eller vax eller sävljus där man fyllt ihåliga vassbitar med olja och doppat dem i vax som omslutning.


Vaxljus och talgljus

Även vaxljus fanns och användes sedan många hundra år. Dock var de väldigt dyra och användes nästan uteslutande i kyrkor och kloster, samt vid hov och hos rikare adelsmän under medeltiden. Senare kom också talgljusen som var billigare och spred sig även i borgarnas hem i Sverige. Man var alltid tvungen att trimma vekarna genom att med jämna mellanrum klippa ned dem under tiden ljusen brann, annars började veken ryka och sota och riskerade att brinnande falla ned och smälta ljusets kropp. Man hade därför alltid veksaxar i nära anslutning till ljusen, med snopphus där de sotiga vekstumparna samlades.

Ljussax med snopphus i mässing.

Från Kulturens årsbok 1983, s. 29. Inslagning av ljus. Träsnitt ur Svensk Familjejournal 1870.



Stearinljusen

På slutet av 1700-talet började kunskaperna om förbränningen att öka tillsammans med uppfinningsförmågan i samhället och nu började man arbeta på att förbättra belysningskonsten och forska på fetter och fettsyror. Stearinljuset uppfanns i början av 1800-talet och även om de också var dyra i början så spred sig deras popularitet snabbt, särskilt som de ”snoppa sig själfva” och man slapp vakta lågorna och kontant klippa dem och trimma dem.

Förbättrade oljelampor

Redan år 1550 hade en läkare och naturforskare i Milano som hette Hieronymus Cardanus, utvecklat en tidig oljelampa genom att flytta oljehuset till en position vid sidan om brännaren och samtidigt var oljehuset i en högre postition än brännaren så att oljan trycktes in i denna genom tyngdkraften. Samtidigt slapp man den störande skuggan från oljehuset. 

Denna lampkonstruktion förbättrades sedan år 1783 av Leger i Paris genom att han ersatte den tidigare runda, massiva fackelveken med en platt, bandformad veke, istället för den tidigare runda eller flätade veken. Samma förslag framställdes året därpå av Clas Alströmer i Sverige som började tillverka bandvekar vid manufakturverket i Alingsås.


Bild ur Böhlmarks jubileumsbok 1937: oljelampa av Cardanus t.v. och en snarlik från 1711 t.h.








Från Kulturens årsbok 1948, s.68: Cardansk oljelampa
i mässing från år 1686.

Lampornas popularitet i Sverige

Det är lite märkligt att föreställa sig hur utvecklingen av belysningen i stort sett stod still från stenåldern fram tills början av 1800-talet. Man verkade vara nöjd med en enkel liten låga som gav ett litet ljus och verkade ha fått sin främsta belysning från eldstadens härd, där de flesta sysslorna förelades under kvällstid. När man tittar på inventarielistor från herremanshem under t.ex. 1600-talet och 1700-talet så förekom det knappast några anteckningar om lampor. T.ex. Thomas Dyre på Sundsby i Bohuslän ägde en järnlampa år 1652. Den rikaste damen i Sverige vid samma tid,  Ebba Brahe som efterlämnade ägodelar på många slott och i sitt Stockholmspalats, hade också bara en lampa "med stålspegel och svart ram omkring". Däremot ägde hon gott om ljusstakar, lampetter och kronor för ljus i flera utsökta material. Även greve Clas Julius Ekeblad har lämnat en inventarielista över sin västgötagård Stola år 1792. Här fanns en lampa av bleck i sängkammare, en mässingslampa med glas i den lilla matsalen samt en trasig blecklampa och två lampskärmar i bleck i syltköket och slutligen en stor bleckstake med lampa och en utan, i köket. Fler fanns inte.

Enkla lampor

De enklaste av oljelampor användes överallt och var oftast tillverkade i enkla material såsom sten eller järn. Flera av dem var utrustade med krokar så att de både kunde ställas och hängas, beroende på var man önskade belysning.
Väldigt få lampor är funna vid utgrävningar före 1600-talet i Sverige. Carl von Linné beskriver under sin västgötaresa år 1746 att man hade tranlampor i järn som hängde i spiseln på en krok och med en droppskål under för att fånga den tran som spilldes. Tranen tillverkades av lever från fisk som lagts att ruttna i en tunna och sedan kokade man massan, vilket gav en klar, ljus olja som flöt ovanpå det hela. Denna olja skummades av och förvarades som bränsle till lamporna. Den bästa veken fick man av en särskilt slags vass som skalades när den var grön och sedan skrapade man loss den vita, svampaktiga insidan och hängde på tork. Den veken brann vackrare och bättre än lin och hampa och rykte inte heller lika mycket. Om detta berättas i Per Kalms Västgöta och Bohusländska resa år 1742.

Gruvlampa i järn för en enkel belysning som gick att hänga eller ställa, med pincett för veken.


Enklare antika oljelampor för rovolja och tran, i mässing, tenn eller bleckplåt hos Lysande Sekler.


Bild ur Böhlmarks jubileumsbok 1937: Argandsk oljelampa från Kränitz Encyklopädie.



Argandbrännare studentlampa stjälplampa

Stjälplampa med argandsk brännare. Bild: Privat samling.


Argandbrännaren

Schweizaren Ami Argand uppfinner nu en förbättrad brännarkonstruktion och detta räknas till ett av de största framstegen inom belysningsutvecklingen. Han kände att uppfinningen skulle bli mer framgångsrik i Storbrittanien än på kontinenten och for därför till London för att skaffa patent, vilket han fick den 15 mars 1784. På vägen till England hade han visat sin uppfinning för en lamptillverkare i Paris som hette L'Ange som valde att lägga till ett cylindriskt glas istället för den plåtcylinder som Argand använde för att skydda lågan.  Skillnanden blev att lågan gav mer ljus. L'Ange valde nu att presentera det hela som sin egen uppfinning till Franska Vetenskapsakademin flera dagar innan Argand beviljades sitt engelska patent. Mer om det senare.

 En Argandbrännare har en slangformad veke som skjuts in i ett mellanrum mellan två cylindriska hylsor. Luften når lågan både utifrån och inifrån.

 Han visste att en stadig tillförsel av olja var väldigt viktig för att bibehålla en jämn och trevlig låga. 

Cardanus tidigare lampa hade försökt tillgodose detta, men den lågan falnade tyvärr då bränslet sjönk i oljehuset och gav ett stadigt svagare sken.

Teckningar av äldre och yngre Argandsk brännartyp.

Teckningar av äldre och yngre Argandsk brännartyp.

Oljehus Astrallampa

Från Kulturens årsbok 1948, s. 72: Ett oljehus till en Astrallampa.

Bild ur Böhlmarks Jubileumsbok 1937: Astrallampan ur Websters Encyclopedia.

Bild ur Böhlmarks Jubileumsbok 1937: Astrallampan ur Websters Encyclopedia.

Brinnande renoverad antik Astrallampa. Bild: Privat samling

Komplett renoverad antik Astrallampa. Bild: Privat samling

En solärlampa på fot.




Kransformade oljehus

Uppfinnare i början av 1800-talet hade märkt att det gav en mer regelbunden tillförsel av olja om oljehusen var kransformade och man kunde lösa det genom att göra relativt stora kransformade oljehus även om lampan i sig inte blev så hög.

 Konstruktionens fördel var att oljenivån sjönk långsammare och då kunde man bibehålla en viss höjd och lyskraft hos lågan. Den allra tidigaste kransformade lampan presenterades år 1806 av Benjamin Thompson, även känd som Count Rumford, till Franska Nationella Institutet år 1806. Han kallade dem Astrallampor och de kunde vara både för bord och för tak. De största hade flera Argandska brännare för att maximera ljusstyrkan. Senare uppstod en strid i domstol om vem som var först med Astrallampan då Bordier år 1809 presenterade sin kransformade lampa. År 1812 avgjordes striden till Rumfords fördel.

Rumfordlampor

Om man googlar på Rumfordslampor så är det typen på bilden till vänster som dyker upp och som har blivit mest kända i hans namn. Rumford själv kallades dem för sina bärbara lampor. De hae inga Argandbrännare utan bara en veke som tog in luft utifrån och med lampglas runt lågan. Deras enkelhet gjorde dem så populära. Det fanns olika varianter på dessa lampor och de flesta hade flatveke, även om andra hade rundare varianter. 

Från Kulturens årsbok 1948: s.70. Två Rumfordslampor.
solar lamps solärlampor

Solärlampor.

solar lamp solärlampa

Solärlampa. Bild: Privat samling


Sinumbralampan


År 1819 presenterade Parker sin Sinumbralampa eller Sinumberlampa (sin umbra = utan skugga) i London, där han hade avhjälpt skuggbekymret genom att forma det kransformade oljehuset som en platt kil där spetsen var riktad mot lågan så att kupan låg närmare oljehuset, se bild nedan. 


De tillverkades även för takbelysning .

Från Kulturens årsbok 1948, s. 73: Sinumberlampor eller Sinumbralampor med och utan skärm.

Bild ur Böhlmarks jubileumsbok 1937: Parkers sinumbralampa från Websters Encyclopedia.

En restaurerad Sinumbralampa som lyser. Bild: Privat samling

En restaurerad Sinumbralampa som lyser. Bild: Privat samling

Sinumbralampa hos Lysande Sekler.

Sinumberlampa takmodell.

Spritlampor

På 1810-talet uppfann den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius en s.k. spritlampa med kransformat bränsleutrymme som användes under lång tid på kemiska laboratorier fram tills förra sekelskiftet. Genom att omsluta veken med ett rör överst så åstadkom han en hög förbränning och hetta. Även om dessa kranslamporna gav en stadigare oljenivå och mindre skuggor så var de knappast särskilt effektiva gällande ljusstyrkan. Därför strävade man efter att kunna skapa förbättrade kontruktioner och en av de tidigaste var de s.k. Stjälplamporna med argandska brännare och högt placerade oljehus vid sidan om brännaren.

En klassisk spritlampa med oljehuset i en krans. Bild ur Uppfinningarnas Bok 1898.

Från Kulturens årsbok 1948, s. 71: Stjälplampa i mässing med Argandbrännare enligt Cardanus princip.

Stjälplampor

Konstruktionen är enkel men snillrik: Om du har en öppen flaska som är fylld med vätska så kan du vända den med öppningen nedåt utan att innehållet rinner ut, ifall du håller den under ytan på en vätska som agerar motvikt till trycket från vätskan och luften inuti flaskan. Råkar du däremot lyfta flaskans öppning en mm ovanför vätskeytan så kommer luft att tränga dit och innehållet rinner ut omgående, tills du doppar öppningen under ytan igen. Det är denna princip som stjälplampan utnyttjar. Man hade en uppochnedvänd bleckflaska med olja vars öppnade öppning hölls under ytan på den befintliga oljan i oljehuset. När oljenivån någon gång sjönk under öppningen så rann ny olja från flaskan dit och täppte samtidigt på samma gång till öppningen på flaskan varvid den slutade släppa olja igen – och jämnvikten bibehölls på detta vis. Nu kunde man under lång tid erhålla ett jämnt oljetryck med en jämn låga som inte falnade och slocknade. Dessa lamporna blev också kända som studentlampor eftersom de möjliggjorde för studenten att fortsätta läsa och skriva utan att behöva pausa för att släcka lampan varje gång oljan tog slut. Man fyllde helt enkelt på oljehuset uppifrån och dess position gjorde att ingen skugga föll på pappret och boken. 

De är även kända som studentlampor som höll flitens låga brinnandes. Uppfinningarnas bok 1898.

Argandsk studentlampa. Bild ur Böhlmarks Jubileumsbok 1937.



Manhattan Brass Company - en studentlampa från 1870-talet i nickel hos Lysande Sekler.

Pumplampor

Stjälplampan var en väldigt lämplig arbetslampa, vars ljuslåga dessutom kunde regleras. Olägenheten var den stora skugga som oljehuset skapade. Forskningen och experimenten inom belysningskonsten fortsatte framåt. Man ville få bort oljehusen som var placerade ovan lågan och därför tog bort så mycket ljus. Man ville ha oljehusen i botten i lampfoten och även kunna ge lamporna en snyggade formgivning. Det största problemet var de trögflytande lampoljorna som inte klarade av att sugas upp av vekarna. Nu började man experimentera med olika pumpsystem för att få upp oljan. Pumplampan i sig är en gammal uppfinning som tillskrivs tysken Grosse i Messien år 1765, även om vissa menar att det var den franska prästen Bercier som uppfann den. På dessa de äldsta pumplamporna behövde man hela tiden trycka ned pumpkolven, vilket såklart var väldigt besvärligt.

En modernare typ av enkel studentlampa eller stjälplampa med en stjärnbrännare.

En oljelampa vars oljepump drevs av ett eget urverk i lampfoten. Uppfinningarnas bok 1898.

Urlampan

Därför blev Carcels uppfinning Urlampan år 1800 väldigt omtalad, eftersom oljepumpen drevs av ett eget urverk inuti lampfoten. Den presenterades i Paris. Konstruktionen gick ut på att olja i större mängd än vad brännaren kunde förbränna, pumpades upp och överskottet rann tillbaka i oljehuset varvid man alltid hade en jämn tillströmning av olja och därmed också en mycket jämn låga. Pumpverket i en Carcellampa låg i lampfoten och var mycket enkelt, men på grund av urverkets mekanismer så blev den rätt dyr och behövde ofta repareras. Detta gjorde att lampan inte vann så stor popularitet hos den vanliga befolkningen.





Carcellampa. Bild ur privat samling.

En senare typ av lampa med ett urverk i foten. Tysk katalog.

En moderatörlampa med lampglas i original hos Lysande Sekler.

Franska uppfinningar

Många uppfinnare försökte avhjälpa Carcellampans brister, särskilt i Frankrike och snart såg tre nya lamptyper dagens ljus: en statisk lampa, en hydrostatisk lampa och en aerostatisk lampa. Av dessa är det egentligen bara en enda som fick någon betydelse. Hos de statiska lamporna hade man ersatt urverket och pumpen med en kolv, vars tyngd skulle pressa upp oljan till brännaren. Detta gjordes t.ex. genom att ha oljan i en tät men elastisk påse, som trycktes långsamt samman av den tunga kolven. År 1836 så lyckades istället Franchot i Paris skapa den första moderatörlampan. Den var byggd helt på Carcels idéer men den hade en mycket enklare konstruktion och blev därmed mycket billigare att producera. Detta gjorde att den vann popularitet och spred sig över Europa. Så länge man använda sig av feta, tyngre oljor så var moderatörlampan en riktigt bra lampa med jämn stark låga och den räknas som den första riktigt kända föregångaren till senare tiders fotogenlampor.


Moderatörlampan

Här följer en konstruktionsbeskrivning: Lampans fot är cylindrisk i oljehuset och oljan pressas uppåt i en kolv ur en kanna i botten med hjälp av en spiralfjäder vars olika ringar vid ihoptryckningen lägger sig inuti varandra för att ta så lite utrymme som möjligt när den är ihoptryckt. Kanterna på kannan är belagda med läder som tätar mot oljehusets insida så att oljan aldrig kan tränga upp mellan väggen och kannan, är fjädern håller kannan nedtryckt. Samtidigt finns det ingenting som hindrar olja i den övre skålen att rinna ned, då fjädern med hjälp av en nyckel, ett drev och en kuggstång spänns och kannan lyfts upp igen. Genom ett litet hål i kannans mitt finns ett smalt rör, där oljan stiger upp till brännaren i en klov då spiralfjädern trycker kannan nedåt och samtidigt pressar undan oljan i oljehuset. När oljan förbrukas och kannan sjunker, minskas även fjäderns spänning. Samtidigt får oljan en allt längre väg att förflytta sig, innan den når brännaren överst.

Konstruktionsritning av en moderatörlampa från 1830-tal ur Uppfinningarnas Bok 1898.

0-1: Brännare 2: Vekratt 3: Moderatörnål 4: Fjäder 5: Kuggstav 6: Stigrör 7: Kolv 8: Oljehus



Detta ger att oljeflödet borde minska och lågan sjunka, om det inte fanns en regulator. Men det finns det och den kallas moderatören – efter vilken lampan har fått sitt namn. Stigröret bestod av två delar, en undre smalare som satt fast vid kannan och vid dennes rörelse glider röret in i den övre delen som är lite vidare och som satt fast monterad. I mitten av stigröret satt en nål, moderatören kallad, som stack ned en bit i den undre rörliga delen av samma rör. Oljans väg till brännaren tvingade den att passera det smala utrymmet mellan nålen och de inre väggarna i stigröret och det gav ett stort motstånd vilket minskade förbrukningen och stighastigheten. När spiralfjädern var som mest ihoptryckt stod samtidigt kannan i sitt högsta läge och nålen gick långt ned i stigröret. Det gav oljan ett större motstånd än vid ett djupare läge på kannan. På detta vis kunde man få en jämn oljetilllströmning som var oberoende av oljemängden i lampan. Moderatörlampan blev väldigt populär och spridd och det såldes många här i Sverige också. Man kan kalla den för fotogenlampans direkta lillebror och den användes mellan 1830-1860 ungefär.